Reuqriscat In Pace
Nu vet jag inte vad jag ska skriva, eller hur jag ska skriva det.
Det blir en enda fet brödtext om allt möjligt, bara för att jag behöver skriva av mig.
Sen ska jag försöka ändra bloggens utseende till nåt som passar mitt humör.
Och spara mallen, så att jag kan växla när jag känner fört istället för att ägna 1 timma åt det varje gång jag vill byta färg och form på saker och ting.
Jag känner mig ensam, lite bortglömd, lite andrahandsprioritet.
Min faster skulle briefa mig om allt som hände angående begravningen eftersom jag inte orkade ta hand om allt pappersarbete.
Knappt hört ett ord.
Jag fråntog henne ansvaret idag. Bad soc att kontakta mig istället. Hoppas det blir bättre.
Och.. VAD FAN TROR HON?! "nee, vi kan ju äta begravningsfika på papperstallrikar istället så blir det mindre disk"
"va? ska vi ha kaffe också? då måste man ju diska.." TVÅ KAFFEKANNOR?!?!
Jag är så jävla sur på henne för tillfället att jag tror att jag exploderar snart...
I vilket fall, min pappas begravning är imorgon, jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag har köpt en asfrän kostym, rakat mig och diverse.
Pappa tyckte att jag jämt såg så dräggig ut, han skulle se mig nu..
Jag önskar att han kunde se mig nu.
När jag dör vill jag inte att någon kommer. Jag vill inte att folk ska behöva komma på min begravning, jag ska överleva er allihopa!
Jag vill inte ha blommor på min grav, ge mig dom när jag har förmåga att uppskatta dem istället.
Jag vägrar bli krympling däremot. Om jag förlorar ett ben kommer jag skjuta mig i huvudet. Jag vägrar hamna i rullstol resten av mitt liv, i så fall kör jag ut med den på motorvägen eller utför ett stup.
Om jag hamnar i koma och det är "väldigt liten chans att jag överlever": vänta inte, rädda mig.
Jag vill dö en så fabulös död att jag helst inte finns kvar. Eller ens något i min närhet, typ 30 kilo dynamit surrat runt kroppen, tända på, hänga mig i ett träd som lutar över ett stup och skjuta mig i huvudet. Det vore väl nåt?
Spränga mig till intigheten..
I vilket fall, ifall ingen som läst det där förstått det så är jag riktigt nere.
Riktigt, riktigt jävla nere. Ingen utom möjligtvis oliver förstår nog, men försök.
Tänk er att er pappa dött, någon som ni kunde lita på och som jämt ställde upp om det var något, någon som stöttade er..
Kan ni det?
Det kan inte jag..
Inte än åtminstone..
Nu ska jag inte skriva mer, orkar inte, vill inte, kan inte..
Sommarkort, cornelis vreeswjik(stavning utgår) - grymt bra
