Cheesey Bloggar

Sisådär, ett väldigt användbart ord!
Jag har för övrigt alltid irriterat mig lite på folk som använder sig av ordet dock i lite för hög utsträckning utan att veta hur ordet ska användas.
Eller överhuvudtaget, folk som bara använder sig av ordet utan
att ha ett i övrigt avancerat språk!
Det låter bara så töntigt!

I vilket fall var det inte det som inlägget skulle handla om, och i sin vanliga ordning så har jag glömt bort det nu.

MEN, när jag kommit så långt så hände en massa saker som jag kan skriva om!

Jag blev förolämpad av min far, vilket vände till att jag skulle följa med honom till Peking i sommar, och sen blev han hungrig så han bjöd mig och mor på middag på lillplogen, och det är ungefär där som historien om tjugofemteapriltvåtusennio börjar:
Har bytt däck på farsans bil idag, det var förvånansvärt lätt med tanke på att han inte klarade av det själv. Såg alltid upp till honom som den starkaste när jag var liten grabb, men men, jag var väl godtrogen redan då antar jag!
Efter ett par öl så kom han in i mitt rum, flyttade på mina saker, satte sig i min säng och klagar på hur jag beter mig.
Redan då blev jag lite sur, sen när förolämpningarna inte slutade så.. ja, ni kan kanske tänka er.
I vilket fall så bestämde han sig för att bjuda mig på resa till Peking, och middag ikväll på pizzerian.
Morsan följde med hon också, och när vi blev nekade inträde på Lillplogen så åkte vi vidare till "stora" Plogen.
(båda mina päron hade druckit en del, ja)
Juste, glömde skriva att han höll på att krocka med en bil efter 2 min. Inte så förtroendegivande.
Vi blev iaf insläppta på Plogen, käkade och farsan fortsätter sitt klagande. När vi har käkat klart så börjar han klaga på att han inte fått någon öl till maten och att stället därför var helt värdelöst.
Då tröttnade jag på honom, på hans sätt att alltid hitta det negativa hos allt och alla och dessutom kommentera det på ett sånt sätt att det inte framgår att det finns någon annan bild av det än den han har.
Jag skällde ut honom, för att vara den han är, och den han alltid varit, och sen Gick Jag Hem.
End of story, typ.

Min mor förklarade lugnt och sansat för honom i bilen hem att det var lite sent att köpa mig nu.
Det kändes bra att höra att hon sagt det, det stämmer rätt bra!

Så, det var väl ett lagom halvdepressivt inlägg för min alldeles lagom halvdepressiva blogg?