Dags att skriva av mig om mina tankar
Jag har börjat tänka väldigt mycket, på allt och ingenting förvisso
men jag tänker igen.
Att allt kan gå så åt helvete..
Varför har jag gjort så många misstag?
Och varför gör jag dem ännu?
Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget..?
Jag har inget svar, hoppas på mirakel.
Jag ångrar väldigt, väldigt lite i mitt liv
Det är så värdelöst att ångra saker, det är bättre att dra lärdom av det som skett
och inte göra om det.
Men det är en sak, en enda sak som jag alltid kommer ångra.
En sak som har förändrat mitt liv drastiskt och brutalt.
Jag skulle ha prioriterat pappa över mamma.
Alltid valde jag bort honom, och nu kan jag aldrig välja honom igen.
När jag var 8 skiljde sig mina föräldrar och jag valde att flytta med mamma till lägenheten i Hemmesta, istället för att bo kvar med pappa i huset i Torsby.
Redan där gjorde jag fel,
huset stod till försäljning straxt därpå och pappa flyttade till
farmor och farfars sommarställe ute på Torsby holme.
Jag bodde där ett par veckor, enbart av skulden jag kände för att jag valde bort honom.
Och det gick bättre, pappa köpte ut mamma från huset och flyttade tillbaka.
Jag blev ett typiskt skilsmässobarn och bodde varannan vecka hos respektive förälder.
Jag skulle komma att önska mig en lillebror i
julklapp och födelsedagspresent i flera år framöver.
Varje gång en stjärna föll, från den stunden, så har jag önskat mig att jag skulle bli modigare.
Ibland gör jag det nu också, men av andra orsaker.
Och jag önskar mig något annat också..
Väldigt få gånger har jag gjort som jag själv velat göra.
I alla frågor och situationer.
Jag ville aldrig flytta med mamma, eller rättare sagt så ville jag aldrig flytta bort från pappa.
Jag antar att jag kan skylla på att jag var ung och inte visste vad jag gjorde,
men jag visste redan då att jag valde bort pappa.
Mamma är väldigt bra på att böja tankar och känslor så att hon får som hon vill.
Jag trodde alltid att det var pappa som var "skurken" i familjen.
Falskt; men det är först nu jag förstår..
Jag förstår nu hur han måste ha känt, eftersom jag har gjort samma sak igen.
I det tillfället jag "valde bort" Erika (inblandade vet vad jag pratar om)
då borde jag ha upptäckt det, att jag gjort det igen.
Jag valde bort någon, för någon annans bästa.
Någon jag just då brydde mig mer om.
Gaby, såklart.
Men grejen var den att jag nu, efter att ha pratat med Erika om det,
så förstår jag hur pappa måste ha känt i över 9 år.
Jag valde alltid bort honom.
Såg honom som min flyktväg från mamma medan det borde ha varit annorlunda.
Jag valde bort honom på socialkontoret, två gånger
Jag valde bort honom när mamma försökte ta självmord och jag fick panik.
Men jag förstod inte att pappa mådde lika dåligt som jag.
Att han också brydde sig som jag gjorde.
Att han också behövde någon att prata med.
Jag träffade honom inte på 3 månader.
Ringde inte upp när han ringt.
Och svarade inte heller.
Ingen kontakt med sin son som han sa,
och förmodligen också gjorde,
älskade över allt annat.
Jag har inte alltid sett upp till min pappa som den starkaste,
den som alltid löser problemen åt mig
och kommer när jag behöver hjälp.
Men när jag var liten så var det pappa jag skrek på när jag gjorde illa mig på dagis
det var pappa jag såg upp till.
Och det är pappa jag ser upp till nu.
Tänk er tanken att bli bortvald av någon ni så att säga behöver för att känna er "hemma".
Tänk er den tanken, och multiplicera den med 9 år och 4 månader.
Efter det började jag spendera min tid med pappa.
Men då låg han redan på sjukhus.
Om jag hade valt annorlunda, bara det senaste året..
Då hade jag stått uppe på kinamuren och tittat på solnedgången med pappa nu.
Nu kommer jag aldrig kunna göra det, aldrig med pappa.
Men jag kommer göra det, bara för att på något vis.. uppfylla en av hans drömmar.
Jag kommer att åka till Sydamerika och paddla i Amazonasfloden,
Jag kommer att åka till Öland, samma rum på samma hotell som vanligt..
men det kommer inte vara samma sak utan honom
Oliver gav mig råd för ungefär två månader sen; bry dig bara om dig själv, skit i vad andra tycker och gör bara det du tycker är rätt.
Men med tanke på att en annan sak han sa stämde så vet jag inte om jag tänker följa hans råd längre.
Han sa att mina släktingar och vänner skulle vara där och stötta mig, men att de skulle försvinna snabbt också.
Och det gjorde de, det gjorde han.
Samtidigt som jag bara bryr mig om mig själv så prioriterar jag inte de jag borde.
Jag skiter i skolan och jag skiter i hur andra mår. Jag bryr mig mest om mig själv.
Samtidigt rasar mina vänners världar ihop.
Dags att återgå till min roll som psykolog och bra vän.
Bra pojkvän.
Jag ska bättra mig, även om jag kommer behöva spela teater på fler ställen än sjöliden och i skolan
så ska jag bli bättre.
Till slut kommer jag ha lärt mig min roll så pass bra att jag inte bryter ihop mer
Inte krånglar till saker som inte behöver krånglas till
Inte förstör saker som inte får förstöras
tro och hopp
~ spero meus abbas reperio pacis in silentium ~
~ spes diligo quod fides combined mos servo genus hominum ex nex ~
men jag tänker igen.
Att allt kan gå så åt helvete..
Varför har jag gjort så många misstag?
Och varför gör jag dem ännu?
Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget..?
Jag har inget svar, hoppas på mirakel.
Jag ångrar väldigt, väldigt lite i mitt liv
Det är så värdelöst att ångra saker, det är bättre att dra lärdom av det som skett
och inte göra om det.
Men det är en sak, en enda sak som jag alltid kommer ångra.
En sak som har förändrat mitt liv drastiskt och brutalt.
Jag skulle ha prioriterat pappa över mamma.
Alltid valde jag bort honom, och nu kan jag aldrig välja honom igen.
När jag var 8 skiljde sig mina föräldrar och jag valde att flytta med mamma till lägenheten i Hemmesta, istället för att bo kvar med pappa i huset i Torsby.
Redan där gjorde jag fel,
huset stod till försäljning straxt därpå och pappa flyttade till
farmor och farfars sommarställe ute på Torsby holme.
Jag bodde där ett par veckor, enbart av skulden jag kände för att jag valde bort honom.
Och det gick bättre, pappa köpte ut mamma från huset och flyttade tillbaka.
Jag blev ett typiskt skilsmässobarn och bodde varannan vecka hos respektive förälder.
Jag skulle komma att önska mig en lillebror i
julklapp och födelsedagspresent i flera år framöver.
Varje gång en stjärna föll, från den stunden, så har jag önskat mig att jag skulle bli modigare.
Ibland gör jag det nu också, men av andra orsaker.
Och jag önskar mig något annat också..
Väldigt få gånger har jag gjort som jag själv velat göra.
I alla frågor och situationer.
Jag ville aldrig flytta med mamma, eller rättare sagt så ville jag aldrig flytta bort från pappa.
Jag antar att jag kan skylla på att jag var ung och inte visste vad jag gjorde,
men jag visste redan då att jag valde bort pappa.
Mamma är väldigt bra på att böja tankar och känslor så att hon får som hon vill.
Jag trodde alltid att det var pappa som var "skurken" i familjen.
Falskt; men det är först nu jag förstår..
Jag förstår nu hur han måste ha känt, eftersom jag har gjort samma sak igen.
I det tillfället jag "valde bort" Erika (inblandade vet vad jag pratar om)
då borde jag ha upptäckt det, att jag gjort det igen.
Jag valde bort någon, för någon annans bästa.
Någon jag just då brydde mig mer om.
Gaby, såklart.
Men grejen var den att jag nu, efter att ha pratat med Erika om det,
så förstår jag hur pappa måste ha känt i över 9 år.
Jag valde alltid bort honom.
Såg honom som min flyktväg från mamma medan det borde ha varit annorlunda.
Jag valde bort honom på socialkontoret, två gånger
Jag valde bort honom när mamma försökte ta självmord och jag fick panik.
Men jag förstod inte att pappa mådde lika dåligt som jag.
Att han också brydde sig som jag gjorde.
Att han också behövde någon att prata med.
Jag träffade honom inte på 3 månader.
Ringde inte upp när han ringt.
Och svarade inte heller.
Ingen kontakt med sin son som han sa,
och förmodligen också gjorde,
älskade över allt annat.
Jag har inte alltid sett upp till min pappa som den starkaste,
den som alltid löser problemen åt mig
och kommer när jag behöver hjälp.
Men när jag var liten så var det pappa jag skrek på när jag gjorde illa mig på dagis
det var pappa jag såg upp till.
Och det är pappa jag ser upp till nu.
Tänk er tanken att bli bortvald av någon ni så att säga behöver för att känna er "hemma".
Tänk er den tanken, och multiplicera den med 9 år och 4 månader.
Efter det började jag spendera min tid med pappa.
Men då låg han redan på sjukhus.
Om jag hade valt annorlunda, bara det senaste året..
Då hade jag stått uppe på kinamuren och tittat på solnedgången med pappa nu.
Nu kommer jag aldrig kunna göra det, aldrig med pappa.
Men jag kommer göra det, bara för att på något vis.. uppfylla en av hans drömmar.
Jag kommer att åka till Sydamerika och paddla i Amazonasfloden,
Jag kommer att åka till Öland, samma rum på samma hotell som vanligt..
men det kommer inte vara samma sak utan honom
Oliver gav mig råd för ungefär två månader sen; bry dig bara om dig själv, skit i vad andra tycker och gör bara det du tycker är rätt.
Men med tanke på att en annan sak han sa stämde så vet jag inte om jag tänker följa hans råd längre.
Han sa att mina släktingar och vänner skulle vara där och stötta mig, men att de skulle försvinna snabbt också.
Och det gjorde de, det gjorde han.
Samtidigt som jag bara bryr mig om mig själv så prioriterar jag inte de jag borde.
Jag skiter i skolan och jag skiter i hur andra mår. Jag bryr mig mest om mig själv.
Samtidigt rasar mina vänners världar ihop.
Dags att återgå till min roll som psykolog och bra vän.
Bra pojkvän.
Jag ska bättra mig, även om jag kommer behöva spela teater på fler ställen än sjöliden och i skolan
så ska jag bli bättre.
Till slut kommer jag ha lärt mig min roll så pass bra att jag inte bryter ihop mer
Inte krånglar till saker som inte behöver krånglas till
Inte förstör saker som inte får förstöras
Till slut kommer jag återgå till att vara en del av mitt favoritcitat:
"Life is a theathre. Every day, we pick a role to play"
Igår var det 3 månader sen pappa dog.
God natt världen, idag är en ny dag full av
lögner
ånger
svek
hat
tillit
kärlek
kamratskap
"Life is a theathre. Every day, we pick a role to play"
Igår var det 3 månader sen pappa dog.
God natt världen, idag är en ny dag full av
lögner
ånger
svek
hat
tillit
kärlek
kamratskap
~ spero meus abbas reperio pacis in silentium ~
~ spes diligo quod fides combined mos servo genus hominum ex nex ~
Kommentarer
Postat av: erika
du är redan en underbar pojkvän, du behöver inte vara en annan mot mig, förlåt om jag fått dig känna som om jag vill att du ska vara någon annan <3
Älskar dig Tonie Larsson <3
Postat av: syster
Du ska inte ta på dig skulden på vad som hände, och folk som försvinner är fega, man kanske inte alltid har möjlighet att vara där jämt... men bara så att du vet "i'll be there", fortfarande :)
kram<3
Postat av: Tonie
Jag skulle åka till Australien, inte försvinna helt och hållet :)
Erika, det var ungefär precis så jag kände mig.. och fortfarande känner mig ibland, men jag orkar inte skriva ett inlägg om det, inte nu i vilket fall! jag älskar dig erika, och jag älskar dig med syrran :) eller ja, äh, ni fattar ändå xD <3
Trackback
