Cheesey Bloggar

Jag har kommit fram till att jag saknar en massa känslor
Som till exempel saknad...

Någon som sett de här känslorna:
Hat
Förakt
Tillförlit
Förundran
Förvåning
Förväntan
Förakt
Ansvar
Ånger
Förlåtande
Spänning
Längtan
...
Speciellt förundran, förväntan, tillförlit och spänning.

Jag finner dem ingenstans.
Jag råkade ha ner en porslinsprydnad i mitt rum
(en pumpa)
Jag kände ingenting alls
inget behov av att plocka upp den, ingenting
Jag fortsatte med det jag gjorde sen satte jag mig ner och pusslade lite med den
och dan därpå satte jag mig och limmade ihop den för att jag inte hade något bättre för mig.

fast jag måste erkänna att jag saknar en sak:
att det ska bli som det var förut.
Jag saknar människor jag inte trodde att jag skulle sakna
Människor som jag trodde och räknade med att de alltid skulle
finnas där.
Finnas här.

Jag saknar dem som de var
Jag saknar inte de människor de är nu.
Vissa saknar jag för att de inte hör av sig
Människor jag inte kan höra av mig till.
Människor som inte lyssnar längre.
Människor som inte längre ler.
Jag tycker synd om er,
den känslan har jag kvar.
Visst, jag är inte särskilt rolig att umgås med just nu kanske.
Men ni går ändå miste om något.
Jag tyckte att jag var värd att umgås med.
Värd att prata med.
Men jag vet inte.
Inte längre.
Synd va?

Det är möjligt att jag ibland tycker synd om mig själv, men det är inte ofta.
Mig själv bryr jag mig inte särskilt mycket om.
Det är personerna i min närhet som jag bryr mig om.
Nu finns det inte så många kvar.
Det känns som att jag betalar min bästa vän för att umgås med mig.
Dåligt.

Jag har börjat spela Warhammer, med micke, för att micke ville det.
Jag blev fast i träsket direkt.
Jag kravlar mig upp därifrån rätt snart, ska bara spela lite till.
Det är kul.
Något i livet som är roligt.
Jag bygger hellre en säng.
Och spelar tevespel med mina vänner.
Tränar med mina vänner.
Men det är jag som måste dra i trådarna för att något ska hända.
Och jag orkar inte.
Varför verkar folk vilja dra sig undan mig?
Jag är inte särskilt annorlunda nu än då..
Mer borta i huvet, mindre koll på saker, visst.
Men jag kan fortfarande ha roligt, det går fortfarande att prata med mig om
VAD
SOM
HELST!

Kanske svårt att fatta, men jag är verkligen inte ett freak nu..

Snälla, jag behöver er

Verkligen

Inte som stöd, utan som vänner..

Klockan är snart halv 3 så jag ska väl sova så att jag orkar gå i skolan.
Försöka i alla fall..
Jag är rädd för att sova
Jag drömmer mardrömmar
Det är som att tvingas se skräckfilm varje natt
Jag gillar inte skräckfilmer längre
Jag har lite för bra fantasi för det.

Jag dör ofta i sömnen
Vilket är troligt, jag slutar andas.

Nä, nu ska jag lägga mig på madrassen.
Nattinatti till de som läser det här.

1-2-3 pers möjligen.

Godnatt i vilket fall.