Dödslängtan?
Jag hade en sjuk dröm för ett tag sen. Skrev upp den, som jag brukar göra med mina drömmar.
Jag och två andra killar går längs en grusväg, det är natt. Klockan är 12-1 och det är en tung dimma i skogen på båda sidorna om vägen. Jag går i mitten, killen till vänster om mig hette Kevin, och den andre killen hette Tomas. Tomas var tyst medan jag och Kevin pratade om något oväsentligt. Jag hade något sorts ansvar för dem, det kändes som att de litade på mig.
Plötsligt ryste Kevin till och vänder sig skräckslaget om. Han ser något som sakta tynar bort i skogen, en svart skugga som förenade sig med de andra. Jag säger att vi borde gå fortare, så vi fortsätter gå en bit i lite snabbare tempo.
Nästa gång han vänder sig om så snurrar vi runt alla tre, och ser en svart skugga som är mörkare än alla andra skuggor, som ett svart hål som drar in och slukar allt ljus. Den försvann medans vi tittade på den, den revs itu och mörka remsor av tyg tycktes fladdra i vinden trots att det inte blåste. Skuggan materialiserades en bit närmare, som om den svävat fram ur ett träd, och den här gången seglade den ut på vägen vi gick på.
Jag slogs bakåt av en omänsklig kraft och flög över tio meter i den riktning vi gått. Bort från "skuggan" som när den slog råkade visa sitt ansikte för mig. Det var inget ansikte, det var bara en vit mask med tomma svarta hål till ögon och en stelt flinande mun. Nu stod den i månljuset precis bredvid Kevin och Tomas. Varelsen var mer än dubbelt så lång som dem, och fick dem att se ut som små dockor när den la sina handskbeklädda händer på deras axlar och sa:
"Er två ska jag ge Ett instrument för att mäta tid med, och Ett annat så att ni kan färdas fritt genom den."
Och gav dem två guldiga föremål som såg väldigt vackra och dyrbara ut.
Sen svävade den fram till mig, som på ett moln av aska och jord. När den var framme sa den:
"Och dig ger jag ett val: Att fortsätta leva i evig tid, men utan de åtta saker som gör livet värt att leva, eller så ska du dö nu."
Jag tvekade inte. Jag sträckte på huvudet och sa:
"Nej. Det är inte värt det."
Då sträckte varelsen fram en av sina handskbeklädda händer och jag skymtade klor under handskarna,
och så slet han ut hjärtat ur min kropp.
Något skum dröm? Nej faktiskt inte, jag drömmer rätt ofta konstiga saker. Det är dock lite otrevligt när man tänker efter när man vaknar; vad är egentligen de där 8 sakerna som varelsen talade om?
Och när man kommer på det direkt så blir det bara lite läskigare, eftersom de är just 8.
Mina 5 sinnen; syn, hörsel, smak, lukt och känsel.
Och Tro, Hopp och Kärlek.
Utan de sakerna, vad är då värt något? Hellre dör jag.
Peace Out!
Jag och två andra killar går längs en grusväg, det är natt. Klockan är 12-1 och det är en tung dimma i skogen på båda sidorna om vägen. Jag går i mitten, killen till vänster om mig hette Kevin, och den andre killen hette Tomas. Tomas var tyst medan jag och Kevin pratade om något oväsentligt. Jag hade något sorts ansvar för dem, det kändes som att de litade på mig.
Plötsligt ryste Kevin till och vänder sig skräckslaget om. Han ser något som sakta tynar bort i skogen, en svart skugga som förenade sig med de andra. Jag säger att vi borde gå fortare, så vi fortsätter gå en bit i lite snabbare tempo.
Nästa gång han vänder sig om så snurrar vi runt alla tre, och ser en svart skugga som är mörkare än alla andra skuggor, som ett svart hål som drar in och slukar allt ljus. Den försvann medans vi tittade på den, den revs itu och mörka remsor av tyg tycktes fladdra i vinden trots att det inte blåste. Skuggan materialiserades en bit närmare, som om den svävat fram ur ett träd, och den här gången seglade den ut på vägen vi gick på.
Jag slogs bakåt av en omänsklig kraft och flög över tio meter i den riktning vi gått. Bort från "skuggan" som när den slog råkade visa sitt ansikte för mig. Det var inget ansikte, det var bara en vit mask med tomma svarta hål till ögon och en stelt flinande mun. Nu stod den i månljuset precis bredvid Kevin och Tomas. Varelsen var mer än dubbelt så lång som dem, och fick dem att se ut som små dockor när den la sina handskbeklädda händer på deras axlar och sa:
"Er två ska jag ge Ett instrument för att mäta tid med, och Ett annat så att ni kan färdas fritt genom den."
Och gav dem två guldiga föremål som såg väldigt vackra och dyrbara ut.
Sen svävade den fram till mig, som på ett moln av aska och jord. När den var framme sa den:
"Och dig ger jag ett val: Att fortsätta leva i evig tid, men utan de åtta saker som gör livet värt att leva, eller så ska du dö nu."
Jag tvekade inte. Jag sträckte på huvudet och sa:
"Nej. Det är inte värt det."
Då sträckte varelsen fram en av sina handskbeklädda händer och jag skymtade klor under handskarna,
och så slet han ut hjärtat ur min kropp.
Något skum dröm? Nej faktiskt inte, jag drömmer rätt ofta konstiga saker. Det är dock lite otrevligt när man tänker efter när man vaknar; vad är egentligen de där 8 sakerna som varelsen talade om?
Och när man kommer på det direkt så blir det bara lite läskigare, eftersom de är just 8.
Mina 5 sinnen; syn, hörsel, smak, lukt och känsel.
Och Tro, Hopp och Kärlek.
Utan de sakerna, vad är då värt något? Hellre dör jag.
Peace Out!
Kommentarer
Trackback
