sent, ska upp tidigt
Men ändå sitter jag här, fast i en värld som inte existerar på riktigt.
Min egen värld. Jag slipper tänka om jag vill, jag slipper göra något om jag inte vill.
Handlar livet om att slippa göra saker, eller om att faktiskt genomföra det man tänkt?
Mauro Scocco är förvånansvärt bra.
Jag är trött och mår dåligt. Jag är förvirrad, förtvivlad, förundrad och förkastligt fördummad.
När hände det? När tappade jag kontrollen över mitt liv?
Självkontroll har alltid varit A & O för mig, för med extrem självkontroll så kan man klara det mesta.
Nu dricker jag för att slippa kontrollen. Jag skiter i allt ansvar. varför?
Jag är en svag människa nu, jag vet inte vem jag är. Ska det vara så? Ska jag vara såhär.. tom?
Jag vet inte längre, jag vet inte.. och jag hatar att inte veta saker!
Jag är en kunskapstörstande typ, kunskap är makt sägs det.
Min blogg börjar bli lite väl emotionell, men det är inte så många som läser den ändå.
Jag skriver bara för min egen skull, mina ord och tankar på pränt.
Tänk vad ni vill, säg vad ni vill, men tänk på att det inte är för er jag skriver.
8 månader och 3 dagar idag.. Tiden går fort när man inte tänker, inte känner. Jag vill känna igen.
Jag vill kunna känna lycka, hopp, tro, förväntan, förståelse och förvåning.
Ack, så underskattad känslan av förvåning är..
Kris:
Chockfas
Reaktionsfas
Bearbetningsfas
Har jag kommit till bearbetningsfasen någonsin?
2006, fan vilket jävla piss-år det var.. 3 människor dog, 1 till försökte ta livet av sig.
Jag bearbetade aldrig det.
Jag slutade bara leva lite.
Nu är min pappa död. Förväntar sig folk att jag ska må bättre eller sämre?
Det har gått 8 månader nu, folk verkar tro att jag mår bättre.
BS.
De vill nog att jag ska må bättre, alltså är det vad de ser.
Jag mår sämre och sämre dag för dag. Min mask blir bättre, starkare, mer ogenomtränglig. Ingen ser igenom den helt. Inte ens Stefan gör det längre. Erika har aldrig sett hur det egentligen är. De ser att något är fel. De pushar mig inte att berätta.
Är de rädda? Eller vill de bara inte tro det de ser?
Jag har en roll, jag är glad. Jag är positiv. Jag sprider glädje. Jag är en person att luta sig mot när det blåser.
Om det bara är en roll, vem är då.. jag?
Självklart är jag min roll, eftersom jag gått upp i den. Jag orkar bara inte med den nu.
Jag tänker mer på mig själv nu, än vad jag tänker på andra. För om jag inte tänker på mig själv så går jag under, och då kan jag inte fortsätta hjälpa andra. Byta roll i livet är en tuff sak, speciellt om det är en stor roll.
Jag är vad jag säger mig vara. Och mer. Mycket mer.
Alla människor är unika, men otroligt många fungerar på samma sätt, har samma beteendemönster, samma sätt att tänka. Jag är inte annorlunda, jag är kanske bara mer annorlunda än vad folk tror, eller ens vad jag tror.
Jag tror inte mycket nuförtiden.
I'm crying, I'm lying. Of course I'm smiling.. But inside I'm slowly dying.
Min egen värld. Jag slipper tänka om jag vill, jag slipper göra något om jag inte vill.
Handlar livet om att slippa göra saker, eller om att faktiskt genomföra det man tänkt?
Mauro Scocco är förvånansvärt bra.
Jag är trött och mår dåligt. Jag är förvirrad, förtvivlad, förundrad och förkastligt fördummad.
När hände det? När tappade jag kontrollen över mitt liv?
Självkontroll har alltid varit A & O för mig, för med extrem självkontroll så kan man klara det mesta.
Nu dricker jag för att slippa kontrollen. Jag skiter i allt ansvar. varför?
Jag är en svag människa nu, jag vet inte vem jag är. Ska det vara så? Ska jag vara såhär.. tom?
Jag vet inte längre, jag vet inte.. och jag hatar att inte veta saker!
Jag är en kunskapstörstande typ, kunskap är makt sägs det.
Min blogg börjar bli lite väl emotionell, men det är inte så många som läser den ändå.
Jag skriver bara för min egen skull, mina ord och tankar på pränt.
Tänk vad ni vill, säg vad ni vill, men tänk på att det inte är för er jag skriver.
8 månader och 3 dagar idag.. Tiden går fort när man inte tänker, inte känner. Jag vill känna igen.
Jag vill kunna känna lycka, hopp, tro, förväntan, förståelse och förvåning.
Ack, så underskattad känslan av förvåning är..
Kris:
Chockfas
Reaktionsfas
Bearbetningsfas
Har jag kommit till bearbetningsfasen någonsin?
2006, fan vilket jävla piss-år det var.. 3 människor dog, 1 till försökte ta livet av sig.
Jag bearbetade aldrig det.
Jag slutade bara leva lite.
Nu är min pappa död. Förväntar sig folk att jag ska må bättre eller sämre?
Det har gått 8 månader nu, folk verkar tro att jag mår bättre.
BS.
De vill nog att jag ska må bättre, alltså är det vad de ser.
Jag mår sämre och sämre dag för dag. Min mask blir bättre, starkare, mer ogenomtränglig. Ingen ser igenom den helt. Inte ens Stefan gör det längre. Erika har aldrig sett hur det egentligen är. De ser att något är fel. De pushar mig inte att berätta.
Är de rädda? Eller vill de bara inte tro det de ser?
Jag har en roll, jag är glad. Jag är positiv. Jag sprider glädje. Jag är en person att luta sig mot när det blåser.
Om det bara är en roll, vem är då.. jag?
Självklart är jag min roll, eftersom jag gått upp i den. Jag orkar bara inte med den nu.
Jag tänker mer på mig själv nu, än vad jag tänker på andra. För om jag inte tänker på mig själv så går jag under, och då kan jag inte fortsätta hjälpa andra. Byta roll i livet är en tuff sak, speciellt om det är en stor roll.
Jag är vad jag säger mig vara. Och mer. Mycket mer.
Alla människor är unika, men otroligt många fungerar på samma sätt, har samma beteendemönster, samma sätt att tänka. Jag är inte annorlunda, jag är kanske bara mer annorlunda än vad folk tror, eller ens vad jag tror.
Jag tror inte mycket nuförtiden.
I'm crying, I'm lying. Of course I'm smiling.. But inside I'm slowly dying.
Kommentarer
Trackback
